äntligen har jag börjat träna igen. jag har fuskat med det i ett halvår, och nu äntligen så har jag tagit mig vid kragen och satt igång igen. jag blir bara helt lycklig av att träna, så är det bara.
jag vara bara helt tvungen att berätta denna nyhet, eftersom jag känner mig som en helt ny människa, sedan i söndags.
onsdagar var den absolut jobbigaste veckan på hela schemat förra året. lång, tråkig och jobbig. detta året älskar jag onsdagar. för när den är avklarad, är veckan nästan slut, har jag kommit på.
och fredagar är värst. ushochfyochblä på det. fast då känner man sig väl förtjänt av lite godis på efter skolan.
ja, det var allt.
tacktack
sofia.

slut. finito.

nej. nu får det räcka. jag ska sluta försöka. det har gått för lång tid, och jag lägger ner allt för mycket tid på ett ouppnåeligt mål. så är det bara. helt enkelt. jag klarar mig ändå. vi får väl se när min tid kommer. vi får hoppas att den gör det.

för sent för att tänka klart

"åh snälla.
spara mig de krafter som jag måste lägga ner på dig, som ändå går till spillo.
låt mig få sluta hoppas. snälla sluta finnas. sluta se mig, och låt mig inte se dig.
om det ändå vore så enkelt. om jag ändå kunde få sluta mina ögon i en minut, och radera."

ett enda stort virrvarr.

"när du ändå är påväg, varför inte stanna och ta en fika? vänta lite med allt. världen går inte under. tänk efter på tiden som har gått och se hur det blev. det är tackvare dig.
när du ändå ska gå, varför inte åka en extratur till något land långtborta, så du blir av med allting?
varför inte?
ser du allt småskrot på marken, en vacker vintermorgon på den lilla ön? kan du höra fladdermössens eviga pip på nattpromenaderna?
stanna. världen går ju inte under.
du lever ju bara en enda gång. brista eller bära!
hör du bruset från den lilla maskinen i köket? eller ser du ångorna från värmen i asfalten?
vet du om att jag älskar dig?
stanna. världen går inte under."