fan. jag orkar inte med alla falska idioter. jag orkar inte. så trött på det spelet som dom spelar, med varandra och sig själva. jag orkar inte.
varför kan man bara inte vara sig själv?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
du gick där så vackert med ditt svarta paraply i regnet.
när du ändå inte såg mig, lade jag ner den redan vissna, röda rosen, jag hade tänkt att ge dig långt innan, på gatan. med tunga, släpande steg, och tårar rullande ner för kinderna, gick jag långasamt därifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar